En överblick över ett spännande nytt källmaterial om bl.a. händelser under Andra världskriget. 2018-03-14

Tre månader efter andra världskrigets slut, i augusti 1945, reser den polske översten Stefan Sielski och hans bror, f.d. Auschwitzfången Michael, till den av Röda armén ockuperade tyska ön Wollin. Bröderna är medlemmar i en militärstyrka som utgör beskydd åt den polska delegationen som ska ta över administrationen av ön från Röda Armén. Det råder en orolig stämning bland öns tyska befolkning som inser att så fort polackerna har tagit över så kommer öns samtliga invånare att deporteras till den sovjetiska ockupationszonen (som senare blir Östtyskland). Förhandlingarna mellan polacker och ryssar dröjer och under tiden rör sig bröderna ute bland den tyska befolkningen och gör diverse bytesaffärer.

En kväll blir bröderna Sielski stoppade av en äldre man som visar sig vara en tysk präst som flytt till ön redan i mars 1945 när den ryska armen avancerade genom Pommern. Prästen vädjar om hjälp åt en vän som gömt sig undan den ryska säkerhetstjänsten. Säkerhetstjänsten är på jakt efter medlemmar av Gestapo, SS och NSDAP och prästen förklarar att även om hans vän har arbetat åt SS under hela kriget, var han endast en betydelselös chaufför som under hot om repressalier mot hans familj påtvingats arbetet. Dessutom hjälpte han flera motståndsmän. Prästen lockar samtidigt bröderna genom att berätta att vännen har information om en underjordisk bunker som SS upprättade för att gömma konst, antikviteter och dokument i när fronten närmade sig i mars 1945. Prästens vän, den snart trettioårige Otto Wegner, är nu beredd att leda bröderna till gömstället. I gengäld vill han ha hjälp att lämna ön för att kunna återförenas med sin hustru Emma och deras fyraåriga dotter då familjen skildes åt när fronten passerade och Otto sårades.

De lyckas smuggla Otto från ön och under resan i Stefans militärjeep berättar Otto om sin oro och längtan efter hustrun och dottern. De hör honom beskriva hans desperata försök att hitta dem bland alla tyska flyktingar som hamnat på Wollin när ön först blev omringad och sedan ockuperad av Röda armén. Otto är hoppfull, för hittar han inte sin familj på gården så tror han att de har lyckats ta sig till ett ställe i södra Tyskland. Efter viss tvekan berättar han vidare att hustrun faktiskt kunde räkna med hjälp av mannen som sköt honom. Han var tydligen förälskad i Ottos fru och skulle säkert göra allt för att sätta henne och barnet i säkerhet när han lyckats undanröja hennes make. Detta var det resonemang som hållit Ottos hopp vid liv medan han befunnit sig isolerad på Wollin från mars till augusti 1945.

Resan till gården får dock en tragisk upplösning då hela byggnaden är nedbränd när de kommer fram. Utanför hittar de kvarlevor av ett barn och en kvinna. Kropparna är omöjliga att känna igen då de legat blottade i sommarvärmen och blivit skadade av insekter och djur, men de tror att det är Ottos hustru och dotter. Otto känner igen hustruns kavaj och i en av fickorna hittar han även en liten portmonnä med flera dokument, bland annat hennes tyska id-kort, ett så kallat ausweis. Otto får ett sammanbrott och försöker begå självmord.

Otto bor en tid hos bröderna och vid flera tillfällen besöker han sin nedbrända gård för att plocka med sig dokument och foton. Han hittar också Emmas dagböcker som verkar ha klarat sig och hans självmordstankar ersätts av ett hämndbegär som börjar gro. Det växer sig allt starkare inom honom och snart är han redo att ge sig i väg på jakt efter den man som mördat hans familj.

Mannen han tror har dödat Emma och barnet tros vara samme man som såg till att Otto sårades och skiljdes från dem i samma stund som de skulle fly undan fronten, nämligen Klaus Möller. Möller är en högt uppsatt medlem av SS, tillika Ottos förre chef, som under en längre tid också uppvaktat och gjort närmanden mot hans hustru.

Sex månader efter att Otto återvände till gården och fann sin familj dödad, smugglas han ut ur Polen med Stefans hjälp och tar sig till Bremen. Han har då fått med sig identitetshandlingar som tillhört en tysk man som dödades i Köslin.

Historien slutar dock inte här utan får en fortsättning en decemberkväll år 1969 när en man knackar på dörren till familjen Sielskis hus i Köslin. Det är samma hus som familjen bott i sedan 1945 och mannen visar sig vara Otto Wegner, den man som Michael och Stefan hjälpt fly till väst tjugofyra år tidigare.

Ottos besök har att göra med hans tillhörigheter som blivit kvarlämnade i huset 1946 och som han nu hoppas få återse. Michael är vid tillfället bortrest men Otto får hjälp av resten av familjen och föremålen, bland annat hans gamla foton och hustruns dagbok, hittas på vinden.

Otto fortsätter att besöka familjen och medan han går igenom sin hustrus dagböcker och övriga kvarlämnade dokument så passar Michaels svärmor Antonina på att dokumentera hans dramatiska öde. Ottos berättar om åren före och under kriget samt vad som hände under hans tretton år långa sökande efter sin familjs mördare, en jakt som kulminerade i en mycket oväntad konfrontation som än en gång vände upp och ner på hans liv.

Han berättar också om sina kontakter med motståndsmän mot nazisterna och om olika händelser dessa varit med om. En av dessa är ”Aktion Schwedenmöbeln” då man räddade ett antal judar så att de kunde fly till Sverige. I denna aktion agerade Otto ”på fältet” tillsammans med bland andra Walther Sommerlath. Otto berättar att de visste att om de greps skulle de avrättas men de var inte rädda. Walther var dock orolig för vad som då skulle hända hans lilla dotter. Den dottern är i dag Sveriges drottning.  Antonina skriver ner hela historien och hon använder även Emmas dagbok och övriga dokument som Otto lämnat kvar för att kunna fylla i de luckor som finns i hans berättelse. Då Otto var vid fronten blir Emmas dagboksanteckningar språkrör för vad som skedde på gården under hela kriget.

Möte med polska forskare 2015-11-26

Detta möte arrangerades i samband med vår utredning om Harald Blåtands guldplatta. De polska forskarna Przemyslaw Urbanczyk och Mateusz Bogucki kom till Lund och här mötte man docent Anders Ödman från Lunds universitet, Richard Szaja, Tomas Sielski och Sven Rosborn. Vår utredningen om Haraldgraven befann sig då enbart i ett första skede och diskussionerna rörde därför mestadels själva guldplattan och de föremål i graven som vid denna tidpunkt var kända, bl.a. den stora mängd silvermynt som funnits i graven. En del av dessa mynt använde familjen Sielskis barn när de lekte affär i familjens trädgård i Koszalin. Richard hade själv sett mynten och han ombads rita av ett som han mindes dem. När teckningen gick runt i gruppen utbrast en av deltagarna från Polen: ”Men det är ju ett Harald Blåtandsmynt”. Just de mynt som Harald Blåtand tillverkade under slutet av sin levnad är mycket speciella och enkla i sin dekor.

Besök hos Lars Olof Lagerqvist 2015-05-22

Den tidigare chefen för Kungliga Myntkabinettet i Stockholm Lars Olof Lagerqvist tog emot för att själv se Harald Blåtands guldplatta. Lars Olof räknas till en av världens främsta experter på mynt och medaljförfalskningar. Efter att ha studerat plattan kunde han konstatera att den inte är ett präglat mynt eller medalj utan tillverkad i förlorad form i ett unikt exemplar. Han ställde sig också frågan till vad de som förklarat plattan som en sentida förfalskning baserade detta på. Inget tydde på att så skulle vara fallet.

Ett unikt objekt från Harald Blåtands tid? 2015-01-03

I början av 2015 hade Sven Rosborn sammanställt alla då kända fakta kring fyndet av Harald Blåtands gravplatta i guld. Han lade ut denna på academia.edu dels som en svensk variant, dels som en engelsk variant. Ni hittar båda för nedladdning via dessa länkar:

På svenska: https://www.academia.edu/9522410/
På engelska: https://www.academia.edu/9647410/

Ett möte på ett kaffehus i Malmö 2014-11-25

När Harald Blåtands guldplatta 2014 upptäcktes i Tomas Sielskis farmors kvarlåtenskap ville han få mer information om fyndet från antikvariska institutioner. När Tomas vände sig till de statliga danska antikvariska myndigheterna fick han, i de tillfällen de ens ville besvarade hans förfrågan, uppgiften att guldplattan saknade allt intresse. Den var ju en förfalskning. Man kunde dessutom, utan att vilja se föremålet, konstatera att det rörde sig om en förfalskning som inte kunde vara äldre än 1700-talet – troligtvis mycket yngre!

När Tomas sökte få kontakt med det statliga Kungliga Myntkabinettet i Stockholm fick han samma nedslående svar – ryktet hade spridit sig att det var en förfalskning. Inte heller i Stockholm var man intresserad av att se föremålet. Utan att ha sett föremålet var man tvärsäker i sitt uttalande: ”Det är definitivt inte fråga om ett föremål som är samtida med Harald Gormsson.” Samma besked, att det hela rörde sig om en sentida förfalskning, fick Tomas från Lunds universitets historiska museum. Trots att museet fanns endast två mil från Tomas bostad var man inte intresserad av att han skulle få visa det. Informationen från de danska kollegerna räckte.

Tomas tog då kontakt med en gammal bekant, juristen Pontus Weman Tell i Stockholm. Pontus sökte genast kontakt med Kungliga myntkabinettet i Stockholm för att få mer information om vad de grundade sin bestämda uppfattning om att det var en förfalskning. Resultatet var dock nedslående. Det statliga museet brydde sig inte ens om att svara honom. Pontus gick nu vidare.

På Internetforumet ”World of coins” lade han då ut sin egen teori om att guldplattan kanske kunde vara en bröllopsgåva från Harald Blåtands tid. Den holländske numismatikern Peter Kraneveld instämde i detta resonemang. I detta läge fick Tomas kontakt med Sven Rosborn, tidigare chefsarkeolog och museichef på Malmö museer. Vid ett möte mellan honom, Pontus Weman och Tomas Sielski på Lilla Kaffehuset i Malmö diskuterades frågor rörande fyndet och även det ovärdiga och oprofessionella sätt som forskare i Danmark och Sverige bemött Tomas. Fotot är från detta möte den 25 november 2014.

Första mötet, 2014-11-09

En otrolig sak hände i mitt hem i eftermiddags. Här sitter jag med en dotter till en man från Malmö som ville ha mitt utlåtande om ett stort guldföremål som hittats på 1840-talet när man rev en medeltida kyrka bara tre kilometer från Wollin, vikingarnas Jumne. På denna runda guldplatta läser man:
HARALD
CVRMSVN+
REX AD TAN
ER+SCON+J
VMN+CIV
ALDIN+

I översättning:
HARALD GORMSSON, KUNG AV DANMARK, SKÅNE, JUMNE, STADEN OLDENBURG

Detta kan vara en guldplatta som nedlagts i vikingakungen Harald Blåtands kista när han dog av sina sår i Jumne ca 986. Han var ju kristen och Jumne var hedniskt vilket eventuellt kan förklara att kungen begravts i en träkyrka utanför staden. Om plattan är original från tiden är det ett av de första tillfällen som Skåne omtalas och att Harald var kung här. Märkligare och mer spännande saker har inte hittills legat på mitt soffbord.

Sven Rosborn

Källa: Facebook